Innan jag visste det, så visste jag ju så klart var jag INTE ville ha.
Med utgångspunkt av detta fick jag fram följande: Jag vill ha en hund som ska vara släthårig, lite "trubbnosig", stor, tillgänglig, gärna lättlärd och framför allt glad.
Jag ville träna lydnad, spår och sök, och så klart gå på några utställningar mest för kul skull. Men mest av allt ville jag ha en kompis, som skull kunna hänga med i vått å torrt. Ingen försiktig och försynt hund, utan en rätt tuff hund, som inte var så ömtålig, utan gärna lite krallig och med lite "skinn på näsan".
Då, innan jag hade träffat någon Stafford, då föll valet på en Rottweiler. Men sen... när jag hade läst, frågat och kollat upp allt jag kunde, undrade jag ändå om jag verkligen ville ha en Rottis som min första egna hund???
Svaret var väl Njae, eller nå't.
Den första Staffordshire Bull Terrier jag träffade var Prillan, en liten jätte glad och kramig "sten" som först pussades i hela ansiktet, och sen snabbt som 17 planterade sig i mitt knä för lite mys, och i dag vet jag att det är inte någonting som bara Prillan gör, utan det gör "alla" Stafford's jag har träffat. De vill vara nära människor, de är glada, vänliga och de tar för sej, och det gillar jag - hundar som nästan ber om ursäkt när dom hälsar på mej, de tycker jag är rätt trista, sån är jag. :0)
När jag första gången var hemma hos Walles (min första Staffe) uppfödare, då var där sex hundar i olika åldrar och så Walles kull (7 valpar). Hundarna välkomnade mej väldigt, jag hade minst en hund sittandes på varje lår under hela tiden jag var där tror jag. Jag hann med att få en snabb "näsbox-puss" av en förbiflängande unghund och jag fick till min förvåning se att alla husets hundar- tikar som hanar, fick gå in och ut ur valplådan närhelst de ville, där fanns ingen som bråkade och kände att den behövde försvara "sina" valpar mot någon annan. Härligt!
Min beskrivning av min "drömhund" (om jag stryker "stor") passar väääldigt väl in på en Stafford.
Tillgänglig - absolut, dessa hundar äääälskar människor.
Walle gillade även våra tre katter, men det var bara en av dom som gillar honom,:0) och sprang de iväg, ja då sprang Walle efter....jaklust fanns det mycket av hos Walle. Men det är inte någonting som är typiskt för rasen!
Lättlärd - ja, det måste jag nog säga, om man kommer på den rätt träningsmetoden för just sin egen hund (precis som med alla andra raser alltså) men korta och roliga träningspass är att rekommendera, inget harvande och tjatande, då satte sej Walle en liten bit ifrån mej och vände helt sonika ryggen till....
Glad - En otroooligt glad hund, och mycket intensivt glad, skulle jag vilja säga.
Alla uppskattar dock inte detta. Då Stafford's inte är speciellt försiktiga i sin framfart, kan människor lätt bli "välta" (fast det inte alls meningen) och det är lätt att få ömma näsor, och/eller fläskläppar, innan man har lärt sej att inte sticka fram ansiktet mot en himlastormande glad Stafford som bara vill pussas och vara gullig.
Alla Stafford's är inte lika "ofina" som Walle var, men många är det :0)
Gillar du inte att under korta intensiva stunder ha ett lätt kaos omkring dej, och har du inte ett stort lass av tålamod, "humor" och självdistans, då skulle jag INTE, rekommendera dej att låta en Staffordshire Bull Terrier flytta in hemma hos dej.
Alla de Stafford's jag har träffat hittills, har alla haft ett gemensamt - deras stora tillgänglighet och kärlek till människor. Det var mycket på grund av detta som jag valde just denna, underbara ras. Rasen kallas i sitt hemland för "The Nanny Dog" eftersom de är så förtjusta i barn. Walle var inget undantag, han gillade verkligen barn, men han var dock inte särskilt försiktig i sina kontakter med små barn, så dom som inte lärt sej gå ordentligt, eller bara var i obalans för tillfället (barn som vuxen) kunde dratta på ändan när Walle kom och ville hälsa - uppskattas inte av alla, men kan vara rätt kul om man är på rätt humör.
Jag tränade lydnad och viltspår med Walle, det var tänkt att jag skulle träna sök med honom också, men det gav jag upp, det krävs för mycket hjälpande händer och för många timmar i skogen per träningstillfälle (inte kul på vintern för en lite frusen hund). Vi var med på utställningar - jättekul! Vi har träffat massor med trevliga människor och hundar under de utställningar vi varit på.
Det är jättebra socialträning för alla hundar, att vara på en utställning inom, och utomhus en dag lite då och då. Jag gillar utställningar mer än jag trodde att jag skulle göra, och jag fick arbeta ganska hårt för att Walle skulle tycka det samma, då han blev skrämd av en domare, som mycket ung.
Vi tränade lydnad och spår i en träningsgrupp med en härlig blandning av raser.
Då kom vi ut i skog och mark och på appellplaner, träffade trevliga människor och hundar grillade korv, tränade, drack kaffe, tränade mer och pratade om allt mellan himmel och jord. Hur trevligt som helst.
Jag trodde länge, att vi en vacker dag skulle vara klara för vår första lydnadstävling, men så blev det inte. Walle var hur duktig som helst på en lydnadsplan, men jag kunde aldrig ha honom lös på en promenad. Han hade på tok för mycket jaktinstinkt för det, och jag lyckades aldrig träna bort det tyvärr...
Tillbaka till min egen beskrivning av min drömhund...
En kompis, det fick jag verkligen i Walle. Vi hade jätte mysigt och kul tillsammans.
Staffords har ingen underull, så, Walle fick ett täcke som han hade på sej när det regnade "spö-snöade" eller blåste kallt. Dessutom hade han det ofta när vi är ute och spårtränade. Då kunde det hända att vi satt still i 30-45 min i taget, mellan de olika övningarna och spåren, och då värmde det skönt med täcket.
Walle älskade solen, och letade gärna reda på en solstrimma både inom och utomhus, och där la han sej gärna och sov i värmen.
På sommaren, när andra hundar går och lägger sej i skuggan, ja då la sej Walle mitt i solen, där det är som varmast, där ville han vara. :0)
Stafford's är sällan försynta och försiktiga.
Walle han tog för sej av livet, han trodde att alla djur och människor äääälskade honom, så när någon bara tittade på honom, så blev han jätte jätte glad och for upp och ville hälsa.
Eftersom detta var rätt jobbigt för både Walle mej och för dom som tittade, men faktiskt inte alls ville hälsa på honom, så tränade vi många timmar på passivitet.
Det gör man helt enkelt genom att bara sitta/stå rätt upp å ner och göra ingenting på lite olika platser, det är inte lätt för en liten Stafford, men övning ger färdighet :0)
Eftersom Walle blev så intensivt glad när någon klappade eller tilltalade honom körde vi stenhård träning även på buss och tunnelbana - men den träningen var mycket svårare, än den passivitetsträning vi gjorde annars.
Här fick jag ständigt säga till människor som helt sonika gick fram och klappade Walle utan att fråga först, jag fick svara nej till ALLA, som frågade om det fick hälsa när vi var på tunnelbana och buss.
Jag fick förklara mej lite kortfattat för nästan alla som tyckte det var konstigt att de inte fick hälsa på den söta lilla hunden, och vänligt men bestämt säga att "Nej du får inte hälsa, vi tränar på att bara sitta still".
Alla förstod inte varför, och en kille sa tom. till mej att jag var elak mot min hund när han inte fick hälsa, jaja, tänkte jag, men nu är det ju jag och Walle som ska åka buss och tunnelbana ihop och då är det ju bra om det sker på ett lugnt och fint sätt, så både han och jag slipper vara på helspänn hela tiden.
Efter ca 2 månader så visste Walle att alla människor som klev av och på, faktiskt inte var där för att träffa honom, och det var bara att sitta/ligga där och slappna av, och först då, när han kunde kontrollera sitt hälsande på dessa platser, så lät jag en och annan människa hälsa på honom någon gång i bland, och det fungerade jätte bra.
Ofta är det ju så att de som inte känner till rasen, inte heller vet att det finns så mycket energi i den där lilla söta hunden som ligger så fint och sover vid mattes fötter men pratar men med lite "larvig röst" så säger det bara BOOOOOM!!!! så hoppar det upp en jätte glad hund på nästan 20 kg som vill pussas rätt i ansiktet och som inte alls förstår att han lätt kunde välta en människa av pur glädje.
Händer detta kan den som ville hälsa bli rädd och jag vill inte bidra till att någon blir rädd för en Stafford bara för att Walle blev så glad - rasen behöver absolut inte någon sådan "anti-reklam" så därför tycker jag att denna träning är absolut jätteviktig.
Som sagt, dessa hundar är mycket oömma, kralliga, starka, tuffa och de har massor med skinn på näsan. Samtidigt som dom är riktiga mjukisar, och vill vara nära sin familj och mysa så ofta det går. De är oftast mycket förarveka och reagerar starkt på höga och arga röster, de flesta läser även kroppsspråk mycket bra och Walle var själv en studie i korrekt och tydligt hundspråk.
En Stafford vill så gott som alltid ha mänskligt sällskap och blir bara olyckliga om de blir lämnade ensamma långa stunder. Det konstiga var att Walle kunde bli jätteledsen om jag gick ner i källaren utan honom i fem minuter, men när vi var ute på promenad, då kunde han själv minsann... Då kunde han - utan betänkligheter - dra iväg på egna utflykter som kunde bli rätt så långa för en, stackars liten matte, så därför tränade vi mycket på inkallningar i olika situationer.
Det finns terrier i dem - och det märks, dom kan vara envisa som röda grisar.
Walle var inget undantag, som han kunde tjata!
När han just börjat bli rumsren - då ville jag ju att det skulle bli rätt varje gång - så när han satte sej vi altan dörren och gnällde, då gick jag snabbt som ögat dit och släppte ut honom, jätte glad för att han hade sagt till.
Sen märkte jag att det inte alls var kissa han ville - han ville gå ut och dricka vattnet som fanns i skålen på altanen.
Nästa gång han gnällde vid altandörren, trodde jag igen att han var nödig, och släppte naturligtvis ut honom - men de var vattnet som han ville ha även denna gång.
Så nu hade jag lärt mej att han lurades den lilla rackarn, så nästa gång skulle han få nöja sej med vattnet som fanns inne.
Så satt han och gnällde högt vid vår altandörr igen, samma sorts gnäll som förut.
Jag sa åt honom att sluta för jag gick inte på detta igen, men då minsann, då satt Walle och pep i 45 minuter och "tjatade" på mej, så att han skulle få gå ut och dricka. Jag hade bestämt mej för att hålla ut, men jäklar, jag orkade bara inte, så vi möttes på halva vägen. Walle fick inte gå ut och dricka, men jag tog in vattenskålen istället, och nu har han två olika vattenskålar inne i stället.
Inte riktigt lika bra tyckte Walle, men jag var rätt så nöjd, han hade inte vunnit hela matchen, med sitt tjatande - bara en liten del, men... han hade förstått att man kan få som man vill i alla fall delvis, om man tjatar, ååååå vad jag har förbannat mej för att jag inte förstod detta på en gång.
Men efter detta, och vet att just det där gnället INTE betydde att han var nödig, utan att han ville ha någonting, nä, då gav jag mej inte, för då visste jag att då hade han mej fast igen och jag vägrade att någonsin mer sitta med det där jäkla tjatet i en evighet igen.
Lite lat var han också, den lilla "kanaljen".
Ett tag, mitt i könsmognaden, då ville inte Walle äta ordentligt.
Eftersom jag då blev lite orolig så provade jag med att kasta ut lite torrfoder på golvet inne, så att han fick leta upp sin mat - det fungerade bra
Men... han tyckte inte det var värt besväret att jobba så där särskilt hårt för dom små "knortarna" inte. Hamnade en under soffan eller bakom någon möbel, då nosade han bara lite där, tittar på mej (som om jag skulle hjälpa honom att ta fram den) och gjorde jag inte det, nä, då struntade han i den och letade rätt på en som var lättare att hitta och äta upp.
OBS! Detta har jag sett hos flera Staffords - fall inte för dom där stora fina bedjande ögonen, eller det ibland lite uppfordrande gläfset som kan komma i sådana situationer.
Hjälp inte din hund att ta fram det den vill ha, inte direkt, och inte utan att hunden får hjälpa till. I alla fall inte om du vill träna sök eller spår med din hund.
Visar du att du alltid hjälper till när det blir svårt, ja, då kommer du att få leta upp spåret själv, och du kommer att få plocka spårapporterna själv, och du kommer säkert också att få leta upp figuranter i skogen själv också.
Du gör alltså hunden och dej själv en björntjänst genom att hjälpa den.
Om du istället engagerar hunden i att hjälpa dej att lösa uppgiften, och ser till att hunden löser den sista delen av uppgiften själv, då har du hjälpt din hund att få ett bättre självförtroende och en större lust att arbeta tillsammans med dej, eftersom ert teamwork gav frukt och målet med hundträning är ju oftast att du ska sköta tänkandet och planerandet, och hunden ska utföra uppgiften så att ni tillsammans når ert mål.
Vill du ha en hund som vill samarbeta med dej som ledare, tänk då på detta och gör inte din Stafford till den lilla latmask den ibland så jätte gärna skulle vilja vara.
En Stafford har många ljud för sig. Walle skällde högt och argt när han tyckte att någon gick för nära vår tomt, han kunde gäspa högt så att det lät som om en katt jamar, han kunde frusta och pusta när han är glad, han kunde snusa och snarka högt när han sov, han kunde "kvittra" när han är förväntansfull, han kunde yla högt (en gång när vi ensamhetstränade) och han morrade en gång när han såg någonting som han tyckte var otäckt.
En Stafford har en miljon ansiktsuttryck, och ett väldigt tydligt kroppsspråk, dom använder tassarna väldigt mycket, både när dom busar med andra hundar och när dom "pratar" med människor.
En av mina vänner har en gång sagt till mej att en Stafford är ett mellanting mellan en apa och en katt - och jag garvade då, när jag hörde det, men jag är beredd att hålla med idag nu när jag vet mer.
Vig och orädd, hoppar gärna upp på saker för att få överblick över omvärlden, hoppar och far och är totalt orädda om sina "armar" och ben, kan få "spratt" som vi kallar det hemma hos oss.
Efter varje måltid och ibland efter en stunds träning, då fick Walle ett "spratt".
Detta innebar att han hoppade upp i soffan, grävde hysterisk en kort stund, tills någon av oss här hemma, sa stopp, kastade sej på rygg och "klapprade" med tänderna som en krokodil bara rätt upp i ingenting, bet lite i soffkuddarna och lät, "knorrade" och skällde och knölade runt i soffan i ca 3 minuter.
Sen tog hela sprattet slut lika fort som det började, en total urladdning, och sen var allt lugnt och fint, och då kom katten i honom fram och han rullade ihop sej, eller la sej rätt på rygg med alla benen i vädret, och somnade som en stock :0)
Walle flyttade hem till mig 2001, och då hade vi inga barn, utan "bara" Walle som tog vår tid och uppmärksamhet. Idag (2013) ser livet lite annorlunda ut för oss. Vi har tre Staffar, och vi har två barn - bara en sådan sak...
Jag lärde mig massor av Walle, och jag kan väl säga att även om Walle var en god representant för rasen, så var han en rätt krävande hund. De hundar vi har idag har ett lugn, som Walle saknade. Ibland tänker jag att han kanske hade så väldigt bråttom jämt, och han kanske använde så stora gester hela tiden, för att han visste att han inte skulle få leva så länge, och liksom ville hinna med så mycket som möjligt på den lilla tid han fick...
Walle har satt ett tydligt avtryck i mitt hjärta, och jag har honom att tacka för så mycket.
