Innan jag viste vilken ras jag ville ha, så visste jag ju så klart var jag INTE ville ha. Med utgångspunkt av detta fick jag fram följande: Jag vill ha en hund som ska vara släthårig, lite "trubbnosig", stor, tillgänglig, gärna lättlärd och framför allt glad. Jag ville träna lydnad, spår och sök, och så klart gå på några utställningar mest för kul skull. Men mest av allt ville jag ha en kompis, som skull kunna hänga med i vått å torrt, ingen försiktig och försynt hund, utan en rätt tuff hund, som inte var så ömtålig, utan gärna lite krallig och med lite "skinn på näsan". Då, innan jag hade träffat någon Stafford, då föll valet på en Rottweiler. Men sen... när jag hade läst, frågat och kollat upp allt jag kunde, undrade jag ändå om jag verkligen ville ha en Rottis som min första egna hund??? svaret var väl Njae, eller nå't. Den första Staffordshire Bull Terrier jag träffade var Prillan, en liten jätte glad och kramig "sten" som först pussades i hela ansiktet, och sen snabbt som 17 planterade sig i mitt knä för lite mys, och i dag vet jag att det är inte någonting som bara Prillan gör, utan det gör "alla" Stafford's jag har träffat. Dom vill vara nära människor, dom är glada, vänliga och dom tar för sej, och det gillar jag - hundar som nästan ber om ursäkt när dom hälsar på mej, dom tycker jag är rätt trista, sån är jag. :0) När jag första gången var hemma hos Walles uppfödare, då var där sex hundar i olika åldrar och så Walles kull (7 valpar). Hundarna välkomnade mej väldigt, jag hade minst en hund sittandes på varje lår under hela tiden jag var där tror jag. Jag hann med att få en snabb "näsbox-puss" av en förbiflängande unghund och jag fick till min förvåning se att alla husets hundar- tikar som hanar, fick gå in och ut ur valplådan närhelst de ville, där fanns ingen som bråkade och kände att den behövde försvara "sina" barn mot någon annan. Härligt! Min beskrivning av min "drömhund" (om jag stryker "stor") passar väääldigt väl in på en Stafford. Tillgänglig - absolut, dessa hundar äääälskar människor. Walle gillar även våra tre katter, men det är bara en av dom som gillar honom,:0) och springer dom iväg, ja då springer Walle efter....jaklust finns det mycket av, (Det är inte sypiskt för rasen, men Walle har det i alla fall.) Lättlärd - ja, det måste jag nog säga, om man kommer på den rätt träningsmetoden för just sin egen hund (precis som med alla andra raser alltså) men korta och roliga träningspass är att rekommendera, inget harvande och tjatande, då sätter sej Walle en liten bit ifrån mej och vänder ryggen till.... Glad - En otroooligt glad hund, och mycket intensivt glad, skulle jag vilja säga. Alla uppskattar dock inte detta. Då Stafford's inte är speciellt försiktiga i sin framfart, kan människor lätt bli "välta" (fast det inte alls meningen) och det är lätt att få ömma näsor, och/eller fläskläppar, innan man har lärt sej att inte sticka fram ansiktet mot en himlastormande glad Stafford som bara vill pussas och vara gullig. Alla Stafford's är inte lika "ofina" som Walle, men många är det :0) Gillar du inte att under korta intensiva stunder ha ett lätt kaos omkring dej, och har du inte ett stort lass av tålamod, "humor" och självdistans, då skulle jag INTE, rekommendera dej att låta en Staffordshire Bull Terrier flytta in hemma hos dej. Alla de Stafford's jag har träffat hittills, på promenad, på brukshundklubben och på utställning har alla haft ett gemensamt - deras stora tillgänglighet och kärlek till människor. Det var mycket på grund av detta som jag valde just denna, underbara ras. Rasen kallas i sitt hemland för "The Nanny Dog" eftersom de är så förtjusta i barn. Walle är inget undantag, han gillar verkligen barn, men han är dock inte särskilt försiktig i sina kontakter med små barn, så dom som inte lärt sej gå ordentligt, eller bara är i obalans för tillfället (barn som vuxen) kan dratta på ändan när Walle kommer och vill hälsa - uppskattas inte av alla, men kan vara rätt kul om man är på rätt humör. Jag tränar lydnad och viltspår med Walle, det var tänkt att jag skulle träna sök med honom också, men det gav jag upp, det krävs för mycket hjälpande händer och för många timmar i skogen per träningstillfälle (inte kul på vintern för en lite frusen hund). Vi går på utställningar för att det är jättekul! Vi har träffat massor med trevliga människor och hundar under de utställningar vi varit på. Det är jättebra socialträning för alla hundar, att vara på en utställning inom, och utomhus en dag lite då och då, och har man en fin hund, varför ska man då inte meritera den så mycket det går? Jag gillar utställningar mer än jag trodde att jag skulle göra, och jag arbetar på att Walle ska tycka det är lika kul som jag gör :0) Vi tränar lydnad och spår i en träningsgrupp med en härlig blandning av raser. Då kommer vi ut i skog och mark och på appellplaner, träffar trevliga människor och hundar grillar korv, tränar, dricker kaffe och pratar om allt mellan himmel och jord. Hur trevligt som helst. En vacker dag kommer vi också att vara klara för vår första lydnadstävling, den dagen har känts väldigt avlägsen, men nu så, ska vi bara slipa lite till på några moment, och jag tror nog att vi skulle kunna tävla en lydnadsklass 1:a i höst. Tillbaka till min egen beskrivning av min drömhund... En kompis, det har ja verkligen fått, jätte mysigt och kul har vi tillsammans. Staffords har ingen underull, så, Walle har fått ett täcke som han får ha på sej när det regnar "spö-snöar" eller blåser kallt. Dessutom har han det ofta när vi är ute och spårtränar. Då kan det hända att vi sitter still i 30-45 min i taget, mellan de olika övningarna, och då värmer det skönt med täcket. Walle älskar solen, och letar gärna reda på en solstrimma både inom och utomhus, och där lägger han sej gärna och sover i värmen. På sommaren, när andra hundar går och lägger sej i skuggan, ja då lägger sej Walle mitt i solen, där det är som varmast, där vill han vara. :0) Stafford's är sällan försynta och försiktiga. Walle han tar för sej av livet, han tror att alla djur och människor äääälskar honom, så när någon bara tittar på honom, så blir han jätte jätte glad och far upp och ska hälsa. Eftersom detta är rätt jobbigt för både Walle mej och för dom som tittar men faktiskt inte alls vill hälsa på honom, så har vi tränat många timmar på passivitet. Det gör man helt enkelt genom att bara sitta rätt upp å ner och göra ingenting på lite olika platser, det är inte lätt för en liten Stafford, men övning ger färdighet :0) Eftersom Walle blir så intensivt glad när någon klappar eller tilltalar honom körde vi stenhård träning även på buss och tunnelbana - den här träningen gick ut på samma sak som passivitets träningen, men den här träningen var svårare. Här fick jag ständigt säga till människor som helt sonika gick fram och klappade Walle utan att fråga först, jag fick svara nej till ALLA, som frågade om det fick hälsa när vi var på tunnelbana och buss. Jag fick förklara mej lite kortfattat för nästan alla som tyckte det var konstigt att de inte fick hälsa på den söta lilla hunden, och vänligt men bestämt säga att "Nej du får inte hälsa, vi tränar på att bara sitta still". Alla förstod inte varför, och en kille sa tom. till mej att jag var elak mot min hund när han inte fick hälsa, jaja, tänkte jag, men nu är det ju jag och Walle som ska åka buss och tunnelbana ihop och då är det ju bra om det sker på ett lugnt och fint sätt, så både han och jag slipper vara på helspänn hela tiden. Efter ca 2 månader så visste Walle att alla människor som klev av och på, faktiskt inte var där för att träffa honom, och det var bara att sitta/ligga där och slappna av, så nu när han kan kontrollera sitt hälsande på dessa platser, så låter jag en och annan människa hälsa på honom någon gång i bland, och det fungerar jätte bra. Ofta är det ju så att de som inte känner till rasen, inte heller vet att det finns så mycket energi i den där lilla söta hunden som ligger så fint och sover vid mattes fötter men pratar men med lite "larvig röst" så säger det bara BOOOOOM!!!! så hoppar det upp en jätte glad hund på drygt 20 kg och vill pussas rätt i ansiktet och som inte alls förstår att han lätt kan välta en människa av pur glädje. Händer detta kan den som ville hälsa bli rädd och jag vill inte bidra till att någon blir rädd för en Stafford bara för att Walle blev så glad - rasen behöver absolut inte någon sådan "anti-reklam" så därför tycker jag att denna träning är absolut jätteviktig. Som sagt, dessa hundar är mycket oömma, kralliga, starka, tuffa och de har massor med skinn på näsan. Samtidigt som dom är riktiga mjukisar, och vill vara nära sin familj och mysa så ofta det går. De är oftast mycket förarveka och reagerar starkt på höga och arga röster från människor och djur, de flesta läser även både människor och djurs kroppsspråk mycket bra och Walle är själv en studie i korrekt och tydligt hundspråk. En Stafford vill så gott som alltid ha mänskligt sällskap och blir bara olyckliga om de blir lämnade ensamma långa stunder. Det konstiga är att Walle kan bli jätteledsen om jag går ner i källaren utan honom i fem minuter, men när vi är ute på promenad, då kan han själv minsann... Då kan han - utan betänkligheter - dra iväg på egna utflykter som kan bli rätt så långa för en, stackars liten matte, så därför tränar vi mycket på inkallningar. Det finns terrier i dem - och det märks, dom kan vara envisa som röda grisar. Walle är inget undantag, som han kan tjata! När han just börjat bli rumsren - då ville jag ju att det skulle bli rätt varje gång - så när han satte sej vi altan dörren och gnällde, då gick jag snabbt som ögat dit och släppte ut honom, jätte glad för att han hade sagt till. Sen märkte jag att det inte alls var kissa han ville - han ville gå ut och dricka vattnet som fanns i skålen på altanen. Nästa gång han gnällde vid altandörren, trodde jag igen att han var nödig, och släppte naturligtvis ut honom - men de var vattnet som han ville ha även denna gång. Så nu hade jag lärt mej att han lurades den lilla rackarn, så nästa gång skulle han få nöja sej med vattnet som fanns inne. Så satt han och gnällde högt vid vår altandörr igen, samma sorts gnäll som förut. Jag sa åt honom att sluta för jag gick inte på detta igen, men då minsann, då satt Walle och pep i 45 minuter och "tjatade" på mej, så att han skulle få gå ut och dricka. Jag hade bestämt mej för att hålla ut, men jäklar, jag orkade bara inte, så vi möttes på halva vägen. Walle fick inte gå ut och dricka, men jag tog in vattenskålen istället, och nu har han två olika vattenskålar inne i stället. Inte riktigt lika bra tyckte Walle, men jag var rätt så nöjd, han hade inte vunnit hela matchen, med sitt tjatande - bara en liten del, men... han hade förstått att man kan få som man vill i alla fall delvis, om man tjatar, ååååå vad jag har förbannat mej för att jag inte förstod detta på en gång. Men nu, när jag känner min hund bättre än jag gjorde då, och nu när jag vet att just det där gnället betyder INTE att han är nödig, utan han vill ha någonting, nä, då ger jag mej inte, för då vet jag att då har han mej fast igen och jag sitter inte i det där jäkla tjatet i en evighet igen. Lite lat är han också, den lilla "kanaljen". Ett tag, mitt i könsmognaden, då ville inte Walle äta ordentligt. Eftersom jag då blev lite orolig så provade jag med att kasta ut lite torrfoder på golvet inne, så att han fick leta upp sin mat - det fungerade bra, och gör så även i dag om han krånglar lite med maten. Men... han tycker inte det är värt besväret att jobba så där särskilt hårt för dom små "knortarna" inte. Hamnar en under soffan eller bakom någon möbel, då nosar han bara lite där, tittar på mej (som om jag skulle hjälpa honom att ta fram den) och gör jag inte det, nä, då struntar han i den och letar rätt på en som är lättare att hitta och äta upp. OBS! Detta har jag sett hos flera Staffords - fall inte för dom där stora fina bedjande ögonen, eller det ibland lite uppfordrande gläffset som kan komma i sådana situationer. Hjälp inte din hund att ta fram det den vill ha, inte direkt, och inte utan att hunden får hjälpa till, i alla fall inte om du vill träna sök eller spår med din hund. Visar du att du alltid hjälper till när det blir svårt, ja, då kommer du att få leta upp spåret själv, och du kommer att få plocka spårapporterna själv, och du kommer säkert också att få leta upp figuranter i skogen själv också. Du gör alltså hunden och dej själv en björntjänst genom att hjälpa den. Om du istället engagerar hunden i att hjälpa dej att lösa uppgiften, och ser till att hunden löser den sista delen av uppgiften själv, då har du hjälpt din hund att få ett bättre självförtroende och en större lust att arbeta tillsammans med dej, eftersom ert teamwork gav frukt och målet med hundträning är ju oftast att du ska sköta tänkandet och planerandet, och hunden ska utföra uppgiften så att ni tillsammans når ert mål. Vill du ha en hund som vill samarbeta med dej som ledare, tänk då på detta och gör inte din Stafford till den lilla latmask den ibland så jätte gärna skulle vilja vara. Men, tolka nu inte detta på fel sätt! När jag skriver att jag inte alltid kommer och hjälper när det är svårt, då menar jag bara situationer som jag vill, och vet, att hunden kan lösa själv. Jag menar absolut inte att jag tycker att du ska ge hunden i uppgift att lösa ett möte med en annan hund eller person av egen kraft, stå aldrig och bara titta på om du ser att din hund försöker undvika en människa eller annan hund, eller om du ser att en annan hund visar aggressiva signaler odyl. Där och då måste du visa för din hund att den typen av situationer, dom löser ledaren i flocken själv, utan assistans, och den ledaren, det måste alltid vara du. Dessutom bör du tänka på att om din hund blir påflugen av en annan hund, då är det mycket snart gjort att du sedan, för resten av era liv ihop, har en hund som inte tycker om andra hundar, och som känner att anfall är bästa försvar, och det är varken kul för dej eller din hund. Själv har jag tagit tag i en stor Rottis-korsning, som kom galopperandes emot mej och Walle över en stor äng. Husse kom kutandes bakom och skrek och levde om, men hans hund hade siktet inställt på Walle. När hunden kom närmare såg jag att den var vänligt inställd, men, jag ville inte riskera att Walle skulle bli rädd, jag ville inte att hunden skulle få utdelning för att den inte lydde sin husse, och vi stod farligt nära en stor väg, så, jag kortade av Walles koppel och sen när hunden kom fram till oss, högg jag tag i hundens halsband och höll isär honom och Walle så att dom inte kunde hälsa, eller börja bråka - egentligen vet jag ju inte vad som kunde ha hänt om dom hade fått träffas. Jag har också tagit tag i en Schäfers nacksinn på samma sätt, och hållit honom ifrån Walle. Den hunden flög ut från sin tomt när vi gick förbi och fast husse ropade och kom springande direkt, så lyssnade inte hunden. Den här hunden såg inte riktigt lika glad ut som Rottis- blandningen vi mött några veckor tidigare, men, det gick ju bra i alla fall. En gång har jag dessutom varit tvungen att sparka en annan hund, för att skydda Walle. Hemska människa tänker ni säkert nu, men det finns nog ingenting, jag inte skulle göra för att skydda Walle från någonting ont. Den här hunden var rätt liten, en Australiensisk Terrier tror jag. Den kom utflygande från sin tomt, och jag hade ett litet barn på tre år, i ena handen och Walle i den andra. Terrierna hoppade direkt på Walle och bet honom i nacken, Walle stod blick still och jag försökte hålla undan barnet jag höll i handen, sen skrek jag åt hunden att lägga av. Terrierna höll kvar, och Walle stod som paralyserad. Då kom Terrierns matte och ställde sej i ingången till tomten och började ropa på sin hund (tror du den lyssnade?). Då hade jag inget annat val än att helt enkelt lyfta den lilla Terriern med foten under magen, och kicka iväg honom en bit. Tydligen hade jag inte sparkat tillräckligt hårt, för han kom tillbaka, så jag sparkade lite hårdare denna gång, då pep han lite (han landade dock på sina tassar båda gångerna) och sen lommade han iväg och nosade på en gräsplätt lite längre bort. Under hela denna tid, (som varade högst några sekunder men kändes som evigheter) stod Terrierns ägare bara och tittade på - helt oacceptabelt och oansvarigt anser jag, men tyvärr finns det alldeles för många sådana hundägare :0( Nå väl, jag, Walle och det lilla barnet knallade därifrån några meter, jag kontrollerade att Walle inte hade blivit skadad, och sen fick jag sätta igång att förklara för 3-åringen varför jag hade sparkat på hunden. Hon förstod absolut, och varken hon eller Walle har fått några men av det hela, men ägaren till Terriern var väldigt upprörd bakom sin häck, "Hon sparkade vår lilla hund!!!" hörde jag att hon sa, flera gånger medan vi gick därifrån. Jaa, det gjorde jag, därför att jag hade händerna fulla, inte fick assistans av någon och därför att jag alltid kommer att göra allt jag kan för att min hund inte ska behöva utstå sådan behandling av någon! Jag hade jätte dåligt samvete för att jag hade sparkat hunden (man gör ju inte så helt enkelt), fast jag visste att det var det enda rätta, och fast jag vet att det enda som gjorde ont på den lilla Terriern var ett sårat ego. En sak är säker, jag kommer inte att tveka att göra det igen om det skulle behövas. En Stafford (i alla fall Walle) har många ljud för sig. Han kan skälla högt och argt när han tycker att någon går för nära vår tomt, han kan gäspa högt så att det låter som om en katt jamar, han kan frusta och pusta när han är glad, han kan snusa och snarka högt när han sover, han kan "kvittra" när han är förväntansfull, han kan yla högt (en gång när vi ensamhetstränade) och han har morrat en gång när han såg någonting som han tyckte var otäckt. En Stafford har en miljon ansiktsuttryck, och ett väldigt tydligt kroppsspråk, dom använder tassarna väldigt mycket, både när dom busar med andra hundar och när dom "pratar" med människor. En av mina vänner har en gång sagt till mej att en Stafford är ett mellanting mellan en apa och en katt - och jag garvade då, när jag hörde det, men jag är beredd att hålla med idag nu när jag vet mer. Vig och orädd, hoppar gärna upp på saker för att få överblick över omvärlden, hoppar och far och är totalt orädda om sina armar och ben, kan få "spratt" som vi kallar det hemma hos oss. Efter varje måltid och ibland efter en stunds träning, då får Walle ett "spratt". Detta innebär att han hoppar upp i soffan, gräven hysterisk en kort stund, tills någon av oss säger stopp, kastar sej på rygg och "klapprar" med tänderna som en krokodil bara rätt upp i ingenting, biter lite i soffkuddarna och låter, "knorrar" och skäller och knölar runt i soffan i ca 3 minuter. Sen tar hela sprattet slut lika fort som det började, en total urladdning, och sen är allt lugnt och fint, och då kommer katten i honom fram och han rullar ihop sej, eller lägger sej rätt på rygg med alla benen i vädret, och somnar som en stock :0) Jag tycker så klart att en Staffordshire Bull Terrier är den bästa ras man kan ha, men det är den är inte för alla. Vill man ha en väldigt lugn och stillsam hund, då ska man nog välja en annan ras. Vill man ha en hund som kan ligga utomhus en hel dag, oavsett väder och vind- välj en annan ras. Tror du inte du har mycket tid att "kramas" med din hund eller, att du inte har nog med tålamod för alla tokigheter den kan hitta på, då är den inte för dej. Sist men inte minst, vill man leka "Allan-Ballan" och ha sin hund som en tuff accessoar, då ska man vänta tills man har mognat lite och under tiden inte skaffa sej en hund över huvud taget :0( Vill man däremot ha en sådan hund som jag har beskrivit här ovan, och vill man ha en riktigt mysig vän, som är glad som få, och som gärna sitter eller ligger i soffan när du är där, eller som ännu hellre kryper ner i sängen, under täcket, (jo då, där är det varmt och skönt), och som trivs allra bäst när den får vara där du är, som gärna följer med på långa promenader (efter ett års ålder) och gärna tränar vad du vill som är kul, och som lika gärna kan ligga inne i värmen och mysa om det är regn och ruskväder och du inte alls vill gå ut och träna eller motionera. Då tycker jag att du ska överväga en Staffordshire Bull Terrier. Men... innan du bestämmer dej tycker jag att du ska läsa allt du kan om rasen, prata med människor som har dem, gå på utställningar och prata med, och besök en uppfödare eller fler, sen kan du diskutera med den uppfödare du väljer, om du är lämplig som Staffordägare eller ej. Tänk efter noga, en Stafford lever länge, 15 åringar är inte ovanliga har jag hört.

Tillbaka till Staffords.