Mina hundar är underbara - nästan jämt!
Nu har det gått några dagar sedan det var jämmer och elände här hemma.
Men nu är Hela nästan lika pigg och glad som vanligt och jag kan sova utan att bita ihop käkarna stenhårt och vakna med spänningshuvudvärk.
Hon tycker att jag är jättekonstig som inte släpper henne lös när vi är ute, men som den kloka hund hon är, så finner hon sig snällt i det så klart.
Nu har det varit rätt bra väder för Helas knä ett tag - slabbigt förstås, men inte så halt - man får vara glad för det lilla...
Idag promenerade vi i ca 15 minuter och Hela travade sakta nästan hela tiden.
Det börjar alltså se ljusar ut - jätteskönt, men jag måste erkänna att jag är livrädd för att det ska smälla till igen - otroligt jobbigt orosmoment, det tar nog lååång tid innan jag kan släppa den tanken- om någonsin...
Jag får göra som hundarna gör och leva i nuet helt enkelt, och just nu, är nuet rätt så bra!
Nu över till något heeelt annat...
I går åkte jag på möte på SBK och då tog jag Ärtan med mej och så passade vi på att träna lite lydnad innan mötet. Min fina lilla hund är helt otrolig! Hon är så duktig så jag blir alldeles varm i hjärtat.
Vi har inte tränat med klicker på jättelänge, så jag provade lite, och det är helt galet - Ärtan blir sååå taggad och på tårna när vi tränar med klicker - jättekul!
Fast min bästa klicker har kommit bort, så jag köpte en ny, och hujedamej - vilket elakt ljud det är i den - måste hitta en bättre!
Ärtan gillar inte när jag lämnar henne - men hon kan ju inte följa med överallt, så jag har börjat prova så smått att lämna henne hemma - utan bur.
Det har gått bra, men så... för någon dag sedan lämnade jag henne och Hela när jag hämtade barnen på dagis.
Och då såg det ut så här i hallen när vi kom hem...
Och när jag kom in i huset och kollade runt hörnet - så hittade jag Wegas lilla Tingeling i smulor :0(
Behöver jag säga att jag inte var riktigt lika lyrisk över min lilla röda hund vid det tillfället...
Ibland känns det bara för djävligt helt enkelt....
Den senaste tiden har vi tränat mycket stanna, inkallningar och uppletanden - en hund i taget, för jag tycker hundarna är lite dåliga på att veta vem som heter vad...
I en veckas tid har Hela varit lite "konstig".
Hon har stannat flera gånger under våra promenader, tittat på mej och sen kommit springande när jag ropat på henne.
När vi tränar försöker jag alltid att använda så små tecken jag kan, och när jag pratar med hundarna försöker jag göra detta med låg röst, så först trodde jag att jag hade gjort någon form av "stannatecken" utan att jag tänkt på det, men när hon gjorde likadant dagen efter så började jag undra...
I torsdags stannade hon flera gånger när vi gick på halkiga stigar, så jag bar henne flera gånger under promenaden. Men så fort vi kom fram till en äng, eller annan plats där det inte fanns någon stig, då ville hon ner, och då sprang hon omkring, lika snabbt och lätt som vanligt. Men självklart fattade jag att allt inte alls var precis som vanligt...
Förutom att hon har stannat under våra promenader så har hon också varit mer än dubbelt så vaktig och skällig mot vad hon är i vanliga fall, och det är en direkt följd av smärta, det vet jag sedan tidigare, men... jag antar att jag varit så säker på vad jag har sett - hon har inte haltat en enda gång på fleeera månader, så jag har inte tagit hennes förändrade betéende på fullaste allvar.
Hela får ju Metacam sedan hon fick ont i sina knän första gången.
Hon får en liten dos varje dag, för att det inte ska bli inflammation i hennes knän, där hon har artros.
Så... jag tänkte att hon hade halkat och gjort sej illa, blivit lite klokare med åldern, så fast hon inte haltar så vet hon att halkigt och hårt underlag inte är kul att gå på.
Så jag höjde dosen Metacam till full dos för hennes vikt och tänkte att nu är det koppelpromenader och mer medicin ett par dagar, lite massage och vila, och sedan är allt bra igen.
Jag släppte ut hundarna på tomten och gick med ut - och tur var väl det, för efter att ha letat lite godis som jag slängt ut, så står Hela och tittar lite, tar ett vanligt steg framåt, sen smäller det till - en hög smäll, och Hela bara skriker rätt ut medan hon nästan sätter sig ner med all tyngd på sitt högerben, rätar ut sitt vänsterben framåt så mycket hon kan, stirrar på det och hoppsnurrar två varv med all ragg rätt upp på hela kroppen, hela tiden skrikandes.
Jag fullkomligt flyger fram till henne och fångar upp henne så att hon slutar snurra och inte behöver lägga någon vikt på bakbenen.
Ärtan kommer rusande och hoppar runt Hela och undrar vad 17 som händer.
Jag pratar lite med Hela för att lugna henne och för att kunna titta på benet, som jag tycker hänger som en trasa - i det läget var jag säker på att knäet hade hoppat ur led och att hennes "låtsaskorsband" hade gått av.
Jag tänkte väl i en millisekund att nu kan hon ha så ont att hon biter mej när jag tar i henne, men det skiter jag i. Jag lyfte upp min fina fina hund, rusade in med henne med Ärtan hoppandes och undrandes kring benen.
Sen åkte jag i ilfart till Albano med tårarna sprutande och med en miljon otäcka tankar i huvudet.
Trots att det var fredag eftermiddag så gick det rätt snabbt, både bilresan och väntetiden.
Det blev lugnande, röntgen, klämning och känning och konsultation med veterinären som opererat Hela tidigare.
Det hela slutade i alla fall med att jag fick veta att...
Artrosen hon redan hade i sitt knä, den har blivit värre, och att det antagligen var den som gjorde att det small till i knäet - exakt hur det funkar vet jag inte.
Hela ska stå få full dos Metacam, hon ska vila, och om det inte har blivit bra på två till tre veckor, så ska jag ringa och boka tid för en titthålsoperation, för då kanske det är menisken som är trasig, och då ska den plockas bort.
Så... jag fick med mej en jättetrött Hela med svullet knä hem igen, och några av mina allra värsta farhågor kunde jag väl släppa.
Men... det känns helt för djävligt rent ut sagt.
Stackars stackars min fina lilla hund.
Efter vårt jobbiga år - 2007 med två knäoperationer och efterföjande skitjobbig rehab har det ju bara varit bra. Även om jag hela tiden har haft i bakhuvudet att Hela antagligen inte kommer att bli riktigt gammal (fruktansvärd tanke) så har jag ändå hoppats nu det senaste skadefria året, att jag har fel.
Nu kommer alla hemska tankar över mig igen och jag kastas mellan att tänka att - jo då, det här blir bra, och näe, nu går det rent ut sagt åt helvete.
Sen kommer också den där tung biten med mitt ansvar mot Hela in i bilden - hur mycket elände kan jag utsätta henne för, hur mycket orkar hon, hur mycket vill hon???
Men en sak är säker, så länge Hela orkar och vill, då gör jag det också.
Idag, under eftermiddagen, då kändes det rätt okej iallafall, då fnattade hon runt som vanligt och tiggde godis, och busade med Ärtan någon sekund, innan jag fick stopp på dem.
Hela gillar inte att bli buren, men det är två saker hon faktiskt ber om hjälp med idag, det är att hoppa upp i soffan och sängen, och att gå uppför trappor - nedåt går hon hellre själv, om jag inte hinner hindra henne.
Idag är hon trött och vilar mycket, men när hon är vaken är hon pigg och glad i ögonen iallafall, min älskade lilla fina kämpe.
Bara jag och hundarna ute idag.
Ärtan har fått "tass-svid" av vägsaltet, så hon fick ett fint lila bandage idag.
Inte kul med svid, men med bandage och bästa vännen Hela, så glömmer hon bort svidet och röjer runt precis som vanligt - är det bra eller dåligt...?
Hallå där! det är någon annan ute i våran skog - här är tjejerna med stenkoll!
Mina fina fina tjejer
Här står dom - Norra Europas bästa hundar - alla kategorier!
Det du!
Kallt som bara den och vi var ute som vanligt.
I dag var det bara Ärtan som fastnade på bild.
Vi tog en härlig promenad i kylan och Ärtan träffar en ny toppenkompis!
Finns det något härligare att titta på, än lyckliga hundar - jag tror inte det?!
Springa - det är nog det roligaste Ärtan vet!
Hela kan springa fort hon med
Vi träffade vår stora kompis Branco
Flugviktaren Ärtan brottas med sin jättestora nyfunna vän
Hela lekte hellre med oss människor
En helsnöjd och ganska trött Ärta
Våran fina stora kompis Branco - Cane Corso
Vilken sötnos!
Brancos storebror Maximus, och Hela gjorde lag
