Det var en otroligt skum känsla att komma hem till Walles uppfödare, och träffa Walles syster Thyra, Walles mamma Greta och Walles kompis Maggan - utan att ha Walle med sej- behöver jag säga att tårarna var nära många gånger, både på vägen dit och medan vi var där...
Så... visade Carlo mej lilla Hortensia Dansante, och självklart smalt jag direkt. Hon var inte mer än tre veckor gammal, och så liten så liten, och självklart ville vi att hon skulle flytta hem till oss.
Känslan var fortfarande helt konstig - vi skulle bli med valp igen, men inte av "rätt" anledning, så till en början kändes det mer konstigt än roligt, men jag visste att det skulle ändra sej innan Hortensia skulle vara stor nog att flytta hem till oss.
Hela (till höger) tre veckor
Här sitter det en trött liten fin mamma och tar igen sej en stund.
Här är hon, Hortensia Dansante!
Hortensia och hennes syster Honey Bee
Syrran ville inte leka alls, men då ställer mamma Siri upp och busar en liten stund.
/Tina
När ett liv slutar, så börjar alltid ett annat.....
I dag tog jag några djupa andetag och ringde till Carlo, för att berätta att min kära Walle inte längre fanns hos oss. Carlo visste det redan, men jag ville ändå berätta vad som egentigen hände.
Det djupa andetagen tog jag för att jag verkligen skulle försöka prata om Walle utan att börja störtgråta, men... det sket sej direkt, så fort jag hörde Carlos röst så sprutade tårarna.
Vi pratade länge, om Walle, om döden, om livet, om hundar och om hur jag hade tänkt mej framtiden.
Fredric och jag hade så klart redan pratat massor - om hur vi skulle göra, och Fredrics första tanke var att han ville ha en precis likadan hund som Walle, medan jag först var inne på en helt annan ras (för att göra gapet mellan våran älskade Walle, och vår nästa hund, så stort som möjligt) - för hund, det ville vi ha, det var vi helt överens om.
Medan jag och Carlo pratade kände jag starkare och starkare att det självklart var en Staff vi skulle ha, och vi skulle ha en valp, men... en tik skulle göra lite skillnad i alla fall tänkte jag.
Carlo skulle inte ha några valpar klara för leverans förr än om ca 6 månader, men han hade också en liten kull på två tikar som var klara för leverans om 5-6 veckor, och om jag ville så var en av dom tikarna -på stående fot- bokad för mej.
Lite snabbt inpå kändes det just då, men samtidigt kändes det väldigt bra att inte vänta för länge, och om 6 månader, då går Leia, vår dotter, och då såg jag framför mej hur hon sprang åt ett håll, medan valpen sprang åt det andra och då kanske det skulle vara smartare att ta en valp nu.
Jag och Fredric diskuterade för och emot, samma kväll, och två dagar senare ringde jag till Carlo och bad att få komma och titta på det lilla livet.
Hela 3 veckor
/Tina