Jag bara gråter och gråter...
Min underbara vackra härliga fina bästa lilla hund, finns inte hos mej längre, och det gör så ont i både min själ och i mitt hjärta, hela tiden!
Från ena dagen till den andra så finns han bara inte här längre och det är så vansinnigt svårt att förstå.
Walle hoppade ner från en soffa förra söndagen, oj, tänkte jag, nu landade han lite tokigt, det där gjorde visst lite ont (för han stannade upp en liten sekund) men sen var han som vanligt igen.
För att göra en rätt lång och hemsk historia lite kortare så - av flera anledningar valde jag att gå med Walle till en chiropraktor dagen efter, han blev helt återställd direkt efter behandlingen och mådde som en prins. Några timmar senare började han visa tecken på förlamning. Ännu några timmar senare var han helt förlamad från mitten av kroppen och bakåt och vi körde som dårar från Bagarmossens djursjukhus till Strömsholm med en stor klump i halsen och en hund som blev sämre och sämre.
Vad som orsakat skadan det vet ingen, men att den funnits där ett tag, det vet vi, skillnaden var bara att tidigare hade diskarna "bara" mått dåligt och gjort ont, fast Walle hade inte visat det, men nu hade de gått sönder och innehållet börjat läcka ut och därför gick allt plötsligt så fort.
Walle opererades och både jag och veterinären trodde att, fast skadan var allvarlig och svår så såg det ut som om det skulle gå vägen - Walle skulle bli frisk - och veterinären började prata rehabilitering (simning och massage) med mej.
Sen gick min och Walles vecka upp och ner och vi gick igenom hela registret av hopp och förtvivlan.
Ena dagen lät det som det var på väg att bli bra, och nästa dag var det sämre igen.
Walle fick starta rehabträning med simning för att försöka få igång sina bakbenen igen och till en början gick det hyfsat, men sen... efter en vecka, då gav han plötsligt upp min lilla fina hund.
Han orkade inte kämpa mer helt enkelt.
Han fick aldrig tillbaka känseln i sina bakben och i sin glada lilla svans, och när jag fick höra att han inte ens ville försöka och att han var ledsen och verkade ha givit upp, då fanns det ingen tvekan för mej längre, då fanns det inget mer jag kunde göra för honom än att åka till honom så snabbt jag kunde, krama om honom ordentligt och berätta för honom hur mycket jag älskade honom, hur fin han var, och låta honom somna in och resa till himlen, där han säkert springer runt nu och retar sin polare Zeb som redan fanns där och kunde ta hand om honom så att han slapp känna sej ensam.
Min vackra lilla fina svarta hund.
Mitt älskade lilla hundskrälle.
Jag saknar dej så oändligt mycket!
Jag saknar alla dina pussar, dina tokiga spratt i soffan när alla kuddar ska sparkas ner på golvet så snabbt det bara går.
Jag saknar ditt glada "kvitter" när husse parkerar bilen utanför vårt hus.
Jag saknar att inte se dej sitta eller ligga och ballansera på ryggstödet på soffan, för att lättare kunna se ut.
Jag saknar dina vassa små svarta hårstrån i mina kläder.
Jag saknar våra promenader, och dom gånger när vi bara behövde ge varandra en blick för att tala om för varandra att det var dax att springa och busa lite.
Jag saknar ditt buffliga sätt när du tryckte din lilla näsa mot mitt byxben och berättade att jag hade lite fler godisar i fickan som jag väl inte tänkte glömma ge dej.
Jag saknar dina dagliga kattjakter och dina snabba och stolta steg när du fick ett grisöra och skyndade dej till din bädd för att äta upp det så snabbt du kunde.
Jag saknar din otroliga glädje när vi tränade på olika nya och gamla trix.
Jag saknar alla dina tokerier och ditt busiga underbara lilla bulldozer-väsen, min lilla tuffa, glada, fina, varma mjukis.
Jag saknar dina mysiga små snarkningar och att du alltid ville trängas med mej och husse i sängen, både över och under täcket.
Leia saknar dej också, ser hon en hund blir hon superglad, och kommer den nära sträcker hon händerna emot den och kisar med ögonen i väntan på en stor puss antar jag.
Så här efteråt så undrar jag om du visste att du inte skulle få finnas här på jorden så länge, var det därför du gav järnet hela tiden?
Allt eller inget, från 0 till 100 och tillbaka igen, du gjorde ingenting lagom eller halvdant, ingen som träffade dej kunde förbli oberörd, och de allra flesta du träffade lyckades du charma ordentligt.
Jag saknar ALLT som har med dej att göra, något så fruktansvärt mycket och en stor, stor del av mitt hjärta, kommer alltid att tillhöra dej, glöm aldrig det, min bästa lilla hund.
TACK!!! för att jag fick uppleva dej mitt hjärta.
Här är mina absoluta favoritbilder på min helt underbara, oförglömliga Walle:
/Tina