Men en stund senare trodde jag att nu... är det färdigt... hugaligen...

Efter en stund kom vi fram till ett ställe i skogen där någon har byggt någonting stort - kanske ett cross-hopp eller nå't liknande.
Bredvid var det en stor grop. Den är säkert 2 meter lång och minst en meter djup, med en massa stora pinnar/stockar lagda kors och tvärs över hålet.
Vi passerar, men sen tar jag ett steg tillbaka för att titta ner i hålet (nyfiken bara) och så vänder jag mej för att gå igen.

Då kommer Ärtan som skjuten ur en kanon - hon rusar förbi mej och springer några steg till - rakt mot gropen.

Jag får nästan hjärtattack men hinner tänka att jag inte får skrika någonting, för då kommer hon absolut inte att klara hoppet...

Den tokiga hunden hoppar över gropen, slår i magen och bakbenen i en av stockarna som ligger över gropen och slår hårt i backen precis vid kanten av gropen.

Behöver jag säga att jag blev livrädd, jag hann tänka massor av hemska tankar och Ärtan hon låg blick still någon sekund, medan jag pratade lugnt med henne och frågade någonting i stil med - vad tänkte du på lilla tokiga hund. Oj vad jag fick anstränga mej för att vara lugn.
Jag vågade först inte röra henne, utan först när hon "kvicknade till" och började röra sej så hjälpte jag henne upp och ställde henne bredvid mej. Först ville hon inte sätta ner ett av bakbenen, sen bytte hon och lyfte på ena frambenet och såg olycklig ut, det läbbigaste var nog att hon var väldigt stilla hela tiden.
Vi provade att gå några steg och det gick bra. Jag tänkte först bära henne till bilen, och åka raka vägen hem och klämma igenom henne i lugn och ro, men hon började gå och då hängde jag med. Hon haltade inte ett dugg, men tog lite kortare steg i någon minut, och hon verkade lite avtrubbad nästan.
Efter några minuter - som kändes som en evighet, så började hon slappna av lite och efter ytterligare några minuter så var hon nästan helt sej själv igen.

Antagligen tappade hon luften när hon slog i marken, och hon blev väl lika rädd som jag, så det tog ett tag att bli sej själv igen.

Fy vilken pärs det var.

När jag skriver detta är det dagen efter, och jag har känt igenom hela hunden ordentligt, och hunnit vara ute på fler promenader, och hon verkar inte ha ont någonstans, trots att hon måste ha slagit i rejält.

Vilken lättnad!
Här är den läbbiga gropen

Ärtan rullar sej alltid när hon har täcke, hon kastar sej omkull i farten, rullar ett varv eller två, och sen springer hon vidare igen